livet som anna wieslander

I går hade vi tid 09.45 hos BVC som ville kolla status på talgkörteln. Den hade faktiskt blivit mindre, men mycket rödare, så vi fick en tid kl. 13 hos läkare på Sundsvall sjukhus barnmottagning. Jippi.... Bara att åka hem, sleva i Milo mat, packa en väska med nödvändighetet och sedan åka. Vi trodde det skulle gå fort att visa upp den förbannade talgkörteln. Oj, vad vi trodde fel...

Strax efter 14 blev vi uppropade och visade till ett rum i väntan på läkare. Vi väntade...och väntade...och väntade. Kan ha varit det tråkigaste rummet någonsin att vänta i. Märktes inte att vi var på en barnmottagning. Var väldigt obarnvänligt. Tur att Milo hittade saker att underhålla sig med.


Gissa vem som dragit i pappret på sängen....

Till slut kom en läkare, och Milo visade glatt upp sin knöl tills hon började känna på den. Hon konstaterade att det var en infekterad talgkörtel och ville att en barnläkare skulle titta på den. "Kommer om några minuter", sa hon. Några minuter är närmare en halvtimme.


Så här kul tycker Christian att det är att vänta.

Milo visar glatt upp sin knöl för barnläkaren tills hon började känna på den. Hon konstaterade att det var en infekterad talgkörtel och ville att en läkare på kirurgen skulle titta på den och bedömma vad man skulle göra med den. Vi får en akutremiss och får gå vidare till akutens vänterum. Kul. Klockan är nu efter 16 och detta vänrum är om möjligt ännu tråkigare. Tur att Milo hittade en vovve att hälsa på. När vi äntligen blir uppropade får vi träffa världens snällaste doktor. Milo visar glatt upp sin knöl tills hon börjar klämma på den. Hon konstaterar att det är en infekterad talgkörtel, och att den bör tömmas. Efter en liten väntan får Milo en bedövningssalva på knölen.


Bedövningssalvan på plats och inplastad.

Efter en till väntan är det dags för "operation". Milo ligger på en brits medan jag och Christian håller i armar, ben och huvud. Doktorn skär ett snitt och trycker ur massa var. Det hela är snabbt över. Det kändes fruktansvärt att hålla ner Milo och se han så ledsen. Önskar han förstod att vi gjorde det för att han skulle bli bra. Men han var jätteduktig och slutade grina rätt så snart.


Nu är allt det tråkiga över!

Kvart i sju sätter vi oss i bilen Då hade vår parkerinsbiljett gått ut för fyra timmar sen. Milo somnar på två sekunder och går inte att väcka. Eftersom jag och Christian delat på en macka, cola och kexchoklad till middag behövde vi äta innan vi åkte hem. Det fick bli en hamburgare på Max. Milo sov så sött på soffan medans vi åt.


Utslagen hjälte.

Idag hämtade vi ut en penicillinkur som han ska dricka 3 ggr per dag i en vecka. Håller alla tummar och tår för att detta går över nu och att det inte blir fler infektioner.